Fridaviola

Kategori: Sjukdom

Question about my arhtritis

Idag fick jag en fråga av en läsare angående min reumatism och graviditet: 

Amanda 
för 6 timmar sedan 

Hur fungerar det med dina mediciner för reumatism och att du är gravid? Jag har haft barnreumatism och bechterews sedan jag var 10 år, är 21 år nu. Jag tar cosentyx spruta, Metotrexat och Salasyperin bl.a. I framtiden vill jag jättegärna ha barn varför jag är intresserad av att veta :)

 

Jag tar för tillfället inga mediciner för min reumatism. Dels för att jag inte får ta dem medan jag är gravid, men också för att jag aldrig igen vill ta de medicinerna jag tog innan då jag fick fruktansvärda biverkningar som helt enkelt inte gjorde det värt det. 
Min läkare sa åt mig att jag måste sluta med medicinerna minst 6 månader innan vi börjar försöka skaffa barn eftersom det tar så lång tid för medicinerna att lämna kroppen helt och hållet och en av medicinerna var så pass stark att den kunde påverka fostret om jag forfarande hade det i kroppen när jag blev gravid. 
Hur jag ska göra med mediciner efter lillan har kommit ut vet jag faktiskt inte än. En del av mig är så less på att testa massa nya tabletter och sprutor hit och dit utan resultat, det tar otroligt mycket på både psyket och kroppen, samtidigt som jag vet att jag förmodligen inte kommer klara mig länge utan någon typ utav smärtstillande/bromsmedicin och det skrämmer mig otroligt mycket. 
Härom dagen höll jag i min kompis dotter en stund medan hon satt och åt. I 10 minuter gick det bra innan jag började känna av i armar och handleder. Jag satte mig ner med Lila i knät så jag kunde stödja armen mot stolen och så kunde jag sitta i 10 minter till men efter det var det i princip kört. Jag kände hur mina armar började skaka, hur min handled som jag höll under hennes rumpa började stelna och jag känner hur smärtan blev starkare och starkare. Jag höll ut så länge jag kunde, det var ju så mysigt, men sen fick jag lov att lämna tillbaka henne. Efteråt kunde jag knappt böja handlederna och det kändes som att mina armar skulle falla av när som helst och svullnaden jag fick i hela armarna och händerna efteråt....aj. aj. aj.... Alla som har någon typ av ledsjukdom vet precis vad jag pratar om. När man är så svullen att det gör ont att röra på sig för att det känns som att allt ska spricka... Ja, det är en vardag man lär sig att leva med tyvärr.. Hur som helst, detta skrämmer mig så otroligt mycket för dagen när vår lilla dotter kommer till världen. Hur ska jag orka bära på henne dag ut och dag in (inte minst när Ludde är borta så mycket och jag är helt själv om vi skulle komma tillbaka hit till USA nästa år) utan att ta någon typ av medicin? Ja det kommer typ inte gå. Men jag kommer kämpa på så länge jag kan och förhoppningsvis, som många säger, kan man bli bättre i sin reumatism när man är gravid/efter man varit gravid. Förhoppningsvis händer det mig. Men än så länge känner jag inget hopp om det. 

 

Today I got a question from a reader about my arthritis and pregnancy: 

 
Amanda 

för 6 timmar sedan 
How does it work with your medication now when you are pregnant? I have had arthritis and bechtewers since I was 10 years old, Im now 21. I take cosentyx injection, Metotraxate and salasyporyn among other things. I would love to have kids in the future that's why Im asking :) 

 

I don't take any medications right now for my arthritis. Partly because I can't take them while Im pregnant but also cause I never wanna take the medicin I took before because I got the worst side effects and it wasn't worth it after a few years. 
My doctor told me that I had to be off the medications for at least 6 months before we started trying to get pregnant since it takes 6 months for them to leave my body and one of the pills I took could hurt the baby if I still had it in me when I got pregnant. 
I don't know what Im gonna do once our little daughter is out. A part of me is so tired to try new pills and shots all the time without any result, it affects the body both physically and mentally, but at the same time I know that I probably wont be able to go without any type of painkillers and that scares me a lot. 
The other day I held my friends baby while she was eating. I was fine for 10 minutes before I started to feel pain in my arms and vrists. I sat down with Lila on my lap so I could support my arm on the chair and like that I could sit 10 more minutes. But after that I was pretty much screwed. I could feel my arms shaking, how my wrist that I use to hold up her bum with started to get very stiff and I can feel the pain getting stronger and stronger. I held out for as long as I could, I mean, it was so cozy to have hr in my arms, but then I had to give her back.. After I couldn't bend my wrists and it felt like my arms were gonna fall off at any second and the swelling I got in my arms and hands..... ouch. ouch. ouch. Everyone with a type of arthritis knows what Im talking about. When you get so swollen that it hurts to even move cause it feels like everything is gonna break.... well, that's a normal day when you have arthritis and something you learn to live with unfortunately... Anyways, this scares me more than anything right now for the day when our little daughter is coming to this world. How am I suppose to be able to carry her day and night (especially when Ludde is gone so much and I'll be all alone if we come back here next year) without any type of medication? Well, it wont work... But Im gonna fight and try for as ling as I can and hopefully, like many people say, my arthritis will get better during or after my pregnancy. Hopefully that will happen to me. But so far I can't see that happening... 

A blurry but a happy picture from a day when my arthritis was good and let me work out without any problems! 

Hospital in San Marcos

Söndagen för 2 veckor sedan åkte vi ner till San Marcos för lite shopping med Luddes familj. Jag hade några dagar tidigare dragit på mig en riktigt ruggig förkylning och var ganska sjuk men dock ingen feber så jag bestämde mig för att följa med. Jag mådde ju trots allt bättre än jag gjort de tidigare veckorna när jag var väldigt dålig i illamåendet istället. 
Nere på San Marcos hinner vi in i två butiker innan jag börja känna mig lite låg på energi. Men ingen alarmerande. Jag nämner dock för Ludde att vi borde gå och äta lunch snart. Vi går runt inne på Ralph Lauren ett tag, det var där Ludde ville allra helst för att kolla på barnkläder och det tog sitt lilla tag, haha.
När vi går till kassan och ska betala slår det helt plötslig till i huvudet på mig och jag blir enormt yr. Jag får böja mig ner över disken för att få tillbaka synen efter ha fått lite flimmer runt ögonen. Vi börjar gå mot utgången och jag känner att för varje steg jag tar så försvinner mina ben allt mer och mer. Jag tar tag i Luddes arm och precis när vi går ut genom dörrarna lägger jag mitt huvud på Luddes axel och säger till honom "Jag svimmar nu". Jag hör Ludde säga till Frans att ha hans påsar sen kommer jag inte ihåg något mer..

Jag har ett svagt minne av att jag vaknar till lite medan jag står på knäna alldeles utanför butiken och kan höra att Ludde pratar med mig men allt är som i en dröm och jag kan inte svara honom. I efterhand har Ludde berättat för mig att jag ska ha svarat honom och till och med ställt mig upp och han ska ha försökt gå med mig till en bänk i närheten innan jag svimmar för andra gången (detta har jag dock inget minne av). Ludde får lyfta upp mig under överkroppen och benen och ropar efter hjälp. Som en gåva från himlen går det precis förbi två sjuksköterskor som var ute på en shoppingrunda på deras lediga dag och ser allting och springer fram till Ludde. Dom ber honom gå in på Ralph igen och lägga mig på golvet där, jag är fortfarande helt borta.
Efter ett tag vaknar jag av att en av dessa kvinnor sitter över mig och slår mig i ansiktet. Hon ropar mitt namn och frågar om jag kan höra henne. Jag hör henne men kan inte svara. Jag kommer ihåg att jag öppnar mina ögon men jag kan som inte få kontakt med min egen kropp eller hjärna. Jag ligger där ett tag och hör hur hon vill att jag ska säga mitt namn men jag får inte fram något och det är så svårt att hålla ögonen öppna även om hon skriker på mig varje gång jag stänger dom. Till slut hör jag Luddes röst och han frågar om jag kan säga mitt namn och då vaknar jag till lite och ser honom vid min sida och säger mitt namn.
Efter det händer allt så fort. Jag hör någon kvinna i telefon prata med ambulansen dom har ringt efter och som borde komma alldeles strax. Sjuksköterskan som fortfarande står på knä över mig lyser med sin telefon i mina ögon, hon ropar på dom som jobbar i butiken att hämta filtar för min plötsliga hetta har övergått till att jag skakar av frossa. Alla i butiken engagerar sig och hämtar filtar utifrån butiken och lägger runt och bakom mig. En kvinna ska tydligen ha sagt till sitt barn att springa till närmsta läskautomat och köpa en Cola till mig att dricka för att få upp mitt blodsocker och någon annan hämtar snacks från personalrummet för att jag ska äta något. Detta kommer jag inte heller ihåg men Ludde har berättat om dessa underbara människor i efterhand.

Det dröjer inte länge tills ambulansen är där och dom lyfter upp mig på en bår och kör in mig i ambulansen. Ludde hoppar in med oss och vi kör till sjukhuset, som inte alls var långt där ifrån men det kändes ändå som en evighet för här börjar jag få tillbaka lite krafter och min hjärna är med igen och allt jag kan tänka på är vårt lilla hjärta i magen. Var jag borta så länge att något har hänt? Svimmade jag för att något är fel där inne? Tänk om något är fel?
På sjukhuset blir jag uppkopplad till alla möjliga maskiner och får lämna prov efter prov efter prov men allt jag vill veta är när jag ska få göra ett ultraljud och se vårt hjärta. Alla försäkrar mig om att det kommer någon för att göra ultraljudet så fort de kan, men det går inte tillräckligt snabbt tycker jag. Efter ungefär två timmar kommer det äntligen någon för att kolla till vår lilla och där och då kunde vi tack och lov andas ut lite. Hon sa att hon tyckte att allt såg bra ut och lillens hjärta slog på bra precis i den takt den skulle. Ingenting hade läkt i magen och livmodern var hel och såg bra ut. Vi fick dock vänta på att en doktor skulle komma in för att ge oss en utförlig rapport då hon inte fick ställa några diagnoser eller ge besked på något men nu var vi lite lättade iallafall. Hon kunde även berätta för oss vad vår lilla i magen är för något, även om det kanske var på gränsen till att vara för tidigt för att se så var hon sten säker på sin sak och hon sa att hon själv kollat könet på sina egna barn två veckor tidigare än jag var. Vi håller dock lite på det tills vårt nästa ultraljud i övermorgon för att vara 100% säker på att hon hade rätt :) 

 

5 timmar fick vi vara där på sjukhuset innan vi äntligen kunde sätta oss i bilen och åka hem. Mitt blodtryck sjönk lite varje gång jag satte mig eller ställde mig upp vilket gjorde att dom ville hålla kvar mig lite längre för varje prov som gjordes. Men till slut såg trycket stabilt ut och dom kändes sig säkra på att kunna släppa mig. Läkaren som kom in innan vi åkte hem satt och pratade med oss en stund och han sa att proverna visade ingenting alarmerande, jag var lite låg i järnvärdet och mitt blodtryck var lite lågt men annars såg allt bra ut och det viktigaste av allt, vår lilla i magen mådde tip top. 
Han trodde att det var många faktorer som spelade in i varför jag svimmade. Jag var väldigt förkyld och tappat mer vätska än vad jag fick in, jag hade några dagar innan tagit min allra första influensa spruta som kan orsaka febertoppar och graviditeten spelade mycket in. Mycket händer i kroppen som man ibland inte riktigt kan förklara men han konstaterade att det var en blandning av väldigt många saker och min kropp orkade helt enkelt inte med. Kanske hade även min reumatism något med saker att göra eftersom min kropp alltid attackerar min inflammation och får jobba konstant. Hur som helst, som sagt, det viktigaste av allt är såklart att lillen i magen mådde bra även om det var otroligt läskigt och jag vill gärna inte vara med om det igen. 
En stor eloge till min älskade man som satt vid min sida varenda sekund och höll mig lugn när oron kröp sig på. Finns ingen som kan lugna mig som honom och hans positivitet och lugn försäkrar mig alltid om att allt kommer bli bra oavsett vad 

 

 

On Sunday two weeks ago we went down to San Marcos for some shopping with Luddes Family. I had a few days before gotten a really bad cold and I was pretty sick but I didn't have a fever so I decided to go with them. After all I felt better then I had a few days before when I was super sick with my morning sickness. 
Down in San Marcos we went to two stores before I started feeling a little low on energy but nothing alarming. I did mention to Ludde though that we should go eat lunch pretty soon. We walked around inside Ralph Lauren for a while, that's the one store Ludde wanted to go to the most, do buy some baby clothes of course, so we were there for a while. 
When we got to the register to pay I all of a sudden started to feel very dizzy and I had to lean over the counter to get my sight back that had disappeared for a few seconds. We started walking to the exit but for every step I could feel my legs disappear more and more. Just as we walked out the doors I grabbed Ludde, leaned my head against his shoulder and said "Im gonna faint now". I can hear that Ludde tells Frans, his Brother, to take his bags, but after that I can't remember anything... 

I have a vague memory of waking up and being on my knees right outside the store and I can hear Ludde talking to me but everything is like in a dream and I can't answer him back. 
Ludde have told me this after but apparently I did talk to him and I even stod up as he was trying to get me to walk to a bench nearby to sit down but I fainted again (I have no memory of this). Ludde had to lift me under my legs and under my upper body and started calling for help. As a gift from god two nurses who was just out shopping on their day off just happened to walk by and saw everything and ran up to Ludde and helped him. They told Ludde to take me inside to Ralph Lauren again and put me down on the floor. I was still gone. 
After I while I started waking up and I see a woman standing on her knees over me, hitting me on my cheeks and calls my name and asks me if I can hear her. I can hear her but I can'r respond. I remember opening my eyes but I can't get any connection with my body or my head. I lay there for a while and I can hear her asking me if I know my name but I can't answer her and it's so hard to keep my eyes open even though she is screaming at me as soon as I close them. Eventually I hear Luddes voice and he asks me if I can say my name so then I wake up a little more when I see him by my side and tell them my name.
After that everything happens really fast. I can hear a woman who works in the store talking to the ambulance they called for and say they should be here soon. The nurse who are still standing over me lights in my eyes with her phone, takes my pulse and order the people in the store to go get me some blankets because my sudden heat switched to a sudden cold and I was shaking all over.
A woman apparently order her kid to run to the closest wending machine and by me a coke to get my blood sugar up and an other woman ran to the staff room to get me some snacks to eat. I don't remember any of this but Ludde has told me about these awesome people after. 

It doesn't take long after that before the ambulance came and they but me on a stretcher and drives me to the ambulance. Ludde jumps in there with me and we drive to the hospital who wasn't far away at all but it felt like a lifetime cause in the ambulance I start to get my conscious back and everything I can think about is our little one in my belly. What if something is wrong? What if I fainted cause something happened? What if me fainting caused something to happen? 
At the hospital I get hooked up to a bunch of machines and they run test after test after test but all I keep asking about is when we will get to do an ultrasound to see if everything is ok. Everyone assures me that someone will come to do the ultrasound as soon as the machine is available but I don't think that is fast enough.. After about 2 hours someone finally comes to do our US and we can finally breath a little. She tells us everything looks good and and our little ones heart was beating as it should and she couldn't see any leaks in the stomach and my uterus was whole. We had to wait for a doctor to come and give us his final words cause she wasn't allowed to give us a diagnosis but now we were at least a little calmer. She could also tell us the gender of our little bean, even if it was a little too early to be certain but she was completely convinced she was right and she told us she could tell her babys gender 2 weeks before what I was at this time. We won't tell yet though until our next ultrasound on Thursday just to be completely sure she was right.. :) 

We spent 5 hours at the hospital before we could finally go home. My blood pressure dropped a little as soon as I sat or stood up so they wanted to keep me there a little while longer as soon as that happened, but it finally stabilized and they felt comfortable to let me go. The doctor came in to us before we left and talked to us for a while. He went through my results and said nothing was alarmingly wrong. My iron level and blood pressure was a little low, but other then that everything looked ok and most importantly, our little one was ok.
He said he thought a lot of different thing had a role in why I fainted. I was very sick in my cold I had and I had lost a lot mor fluids then I took in, I had a few days before taken my first flu shot what can cause fever on and off and of course the pregnancy played a big part of it. A lot happens in your body that sometimes can't be explained but he noted that a lot of things played a part in this and my body just couldn't take it all. Maybe my arthritis played a part in it too cause it is constantly fighting my inflammation and is constantly working on defeating that. Anyways, most importantly is that our bean is OK even though it was very scary och I really don't wanna do it again. 
A BIG thank you to my man who didn't leave my side the whole time and kept calm when the worry got too big. There's no one who can calm me the way he does and his positivity and calmness assures me that everything will be ok no matter what 

A huge thank you to everyone who helped me/us at the store and to the staff at the hospital. Everyone was so sweet and helpful and made our stay there a lot easier and funnier. 

What I looked like when I came home.... Oh and FYI, if you travel to the states or plan on living here, make sure you have insurance. And a good one.... Our bill was over 40.000SEK !!!!! We "only" payed a little over 4000:- and our insurance covered the rest. But that was just the hospital bill. We are currently waiting on our doctor bill. Im sure it will be about the same. Which makes it 8000Sek for a 5 hour stay at a hospital.... craaaaazy. 

Second game

Min förkylning håller i mig med hårda handskar och just nu känns det som att jag aldrig kommer bli frisk... Ena dagen mår jag lite bättre men nästa känns det som att jag blivit överkörd av ett tåg... Igår var en sån dag. Sov i princip hela dagen och var helt slut så jag orkade inte ens gå på Luddes match. Det är andra hemmamatchen jag missar i år. Inte ofta det händer kan jag lova. 
Egentligen borde jag inte vara arg på att jag är så sjuk för om man tänker efter hur mycket min kropp går igenom just nu så är det helt sjukt att jag ens står på två ben (vilket jag inte gjorde för en vecka sedan, men mer om det senare..). 
Min kropp kämpar konstant mot min inflammation (min reumatism) i hela kroppen, och nu ska den dessutom ta hand om en liten bebis PLUS att den ska fajtas mot ett förkylningsvirus också.. haha ja herre.... Sjukt ändå när man tänker efter. Inte så konstigt att jag är så trött hela tiden iofs. 

 

My cold are holding on to me tight and I feel like I will never be well again... One day Im ok but the next one I feel like I have been run over by a train... Yesterday was one of those days. I slept basically the whole day and I was so wiped out I couldn't even go to Luddes game. It's the second home game I have missed this year, and that doesn't happen a lot.. 
I shouldn't really be mad over that fact that my cold wont go away because when I think about it it's crazy how much my body are going through right now it's actually amazing that I can stand on my feet (which I didn't do a week ago but more about that later). 
My body is continuously fighting my inflammation (my arthritis) in my whole body, and now it's taking care of a little baby PLUS that it now has to fight a cold virus... haha oh man... It's kinda sick actually when you think about it. No wonder Im tired all the time. 

What a cute guy ;) 

Colleen my darling friend dropped this off yesterday as a thank you for watching their dog. So sweet. She got us a oil diffuser just like the one I borrowed from her. So sweet. 

2016

Årets.....

Bästa köp:
Eftersom jag inte betalade min ring (tack och lov, haha) så kan jag inte säga att den var mitt bästa köp, så då får det istället bli vår lägenhet vi köpte i våras. 

 

Överraskning:
Helt klart när Ludde gick ner på knä och friade. Totalt chockad och livets hittills bästa ögonblick.

Halleluja-moment:
När mina mediciner började avta och jag började känna mig som en normal människa igen. 

Höjdpunkt personligen:
Förlovningen. Helt klart. 

Höjdpunkt yrkesmässigt:
När jag klarade mitt praktiska prov och blev certifierad Nagelterapeut. Och när jag blev anställd på mitt nya, fantastiska jobb - Backyard.

Bästa minne: 
Här måste det åter igen bli förlovningen. Kommer aldrig glömma den dagen och fjärilarna i magen när Ludde frågade om jag ville gifta mig med honom. 

Roligaste resa: 
Här är det svårt att bara välja en. Resan jag gjorde med mina älskade Karlstadtjejer i somras var så himla mysig, sen när jag äntligen fick åka tillbaka hit till Austin och träffa min kärlek igen är svårslaget. Och sen vår nyaste resa - Edmonton, var den bästa på länge!

Film: 
Bridget Jone's Baby. Trodde filmen skulle bli en riktig flopp men var otroligt rolig! 

Skrattattack: 
När jag gick på bio i höstas med mamma, syrran och två vänner och mamma fick en skrattattack. Tillslut satt vi allihopa dubbelvikta av skratt åt att mamma inte kunde sluta skratta. Skratt smittar verkligen av sig. OCH är den bästa medicinen!

Sommarminne: 
Oj svårt att bara välja en. Denna sommar var verkligen fantastisk trots mycket jobb. Men det måste nog bli alla dagar spenderad med mina älskade brorsöner och alla fantastiska dagar ute i sommarstugan hos svärföräldrarna och svåger/svägerska. 

Fest:
Helt klart 110-års festen för mamma och pappa. Oj oj oj vilken fest det var och utan tvekan den bästa presenten vi kunde ge till dom på deras stora dagar. 

____________________________________________________________________________________________

 

This years.... 

 

Best Buy: 
Since I didn't pay for my ring (thank god, haha) I can't say that that was my best buy this year so it will have to be our new apartment back home. 


Biggest surprise:
This is a no brainer. Definitely when Ludde got down on one knee and proposed. Totally chocked and so far the best moment of my life. 

Halleluja moment: 
When my medicine slowly left my body and I started to feel like a normal person again. 

 

Best highlight personally: 
The engagement, of course. 

 

Best highlight career wise: 
When I passed my test and was a certified nail technician. Also when I got my new, fantastic job where I worked all summer.

Best memory:
Here I have to say the engagement again. I will never forget that day and the butterflies in my stomach when Ludde asked me to marry him. 

 

Best trip: 
It's hard to just pick one. The trip I took with my girls this summer was such a great memory and then when I flew back here to Austin to see my love is hard to beat. And then our latest trip - Edmonton, was one of the best ones ever. 

Best movie: 
Bridget Jone's baby. I thought that movie was gonna suck but it was actually so so funny. 

 

Laugh Attack: 
When I went to the movies with my mom, sister and two friends. My mom couldn't stop laughing at the movie. After a while we all sat and laughed so hard just because my mom couldn't stop laughing. It truly is so contagious. And the best medicine. 

 

Summer memory: 
Hard to pick just one cause this summer was truly amazing even though I worked A LOT. But I would have to say all the days spent with my nephews and all those summer nights at my in laws summer cabin with them and my sister and brother-in law. 

Party: 
Definitely the 110-year party we held for our parents. Oh maaan what a party that was and without a doubt the best present we could give them. 

 

Cold

Lite kass uppdatering här då jag är lite risig för tillfället. Vår AC i lägenheten lever sitt egna liv och gör mig lite snuvig och febrig lite nu och då plus att kylan (japp KYLA, typ 9-11 grader ute nu. huvva) gör min leder sämre. Men men, i morgon kommer äntligen Ludde hem igen och då ska han få skämma bort mig och få ta hand om mig ;) 

Sorry for bad update here but Im a little sick right now. Our AC in the apartment lives it's own life and makes me a little feverish now and then plus that the cold (Yes, the COLD, its like 9-11C outside right now) males my joints a lot worse. Anyway, tomorrow Ludde will finally be home again so he'll have to spoil me and take care of me ;) 

TB to earlier this week when the sun was shining and I went on a walk with these beauties. 

Gold's Gym

Vi har ju gym som tillhör lägenheterna där vi bor men i år bestämde jag mig för att skaffa mig ett riktigt gymkort. Gymet vi har här är litet och inte speciellt inspirerande så det kändes roligast så. 
Jag har även passat på att träffa en PT på mitt nya gym för att göra fystester och se vad det är jag är bra på och vad jag behöver träna mer. Min kondition och puls fick jag 100% på men däremot min överkropp.... haha. Kan säga att jag inte ens kom över 10%... Men det var fullt förståligt med tanke på min reumatism så nu ska vi jobba mer med den! 
Det som också är så bra är att han hjälper mig med min kost nu också för att få ordning på min mage. Har ett visst kaloriintag jag ska följa och massa mer avancerat. Det är helt klart nytt och konstigt, känns som att jag äter hela tiden (eller ja okej, jag har lagt till lunch och "fruktstund" men mer än så kan jag faktiskt inte äta) så det ska bli spännande att se hur det känns om några veckor. 

We have a gym here by our apartment but this year I decided to get a membership at a real gym close by. The byg we have here is very small and kinda uninspiring so it felt more fun this way. 
I have also met with a PT at my new gym to do some physiological tests to see what Im good at and what I need to do more of. My condition and puls was really good and I got 100% there but my upper body on the other hand... haha. Well, lets just say that I didn't even get more then 10%. But that was totally understandable with my rheumatism so now we're gonna work more on that. 
Something else that is really good with this is that he is helping me with my diet so I can get my stomach to get better. I have a certain calorie intake to follow each day and some other stuff. It's for sure new and weird, I feel like I am eating all the time (well, ok, I just added Lunch and a Fruit for each day but I cant eat more then that) so im excited to see how I will be feeling in a few weeks! 

Läkarbesök

Igår träffade jag äntligen min läkare igen efter ett år. Att jag vill ha ett uppehåll med alla mina mediciner hade han full förståelse för tack och lov med tanke på hur dåligt jag har mått. Nackdelen är ju tyvärr att min värk kommer komma tillbaka, och med råge. Men med några smärtstillande så ska jag nog klara detta... Tar värken alla dagar i veckan än de hemska hemska biverkningarna jag hade. 
Hur som helst så satt jag och läste lite i väntrummet i en tidning om reumatism. Jag tänker mig sällan som sjuk, jag har nog väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt har en kronisk sjukdom som jag kommer leva med hela mitt liv, men när jag väl tänker efter så inser jag att jag faktiskt är väldigt sjuk. Jag har ju dock lärt mig att leva med det och vet hur och vad jag ska göra när jag har en dålig dag. 
Men när jag satt där och läste i tidningen så kom det upp för mig hur mycket min familj och vänner kanske också påverkas av det. Jag har ju mina bra dagar och då är jag så gott som normal, eller normalare, men när jag har en dålig dag så syns det så väl på mig, även om jag inte vill att det ska göra det och det som syns mest är nog mitt humör. Jag kan bli på otroligt dåligt humör när jag har en dålig dag och det är för att värken blir för mycket och jag blir frustrerad att jag inte kan göra någonting. Frustrationen börjar på morgonen och växer sig större och större för varje sak jag vill göra men inte kan och till en början försöker jag svälja det och hitta en väg runt det, men ibland blir det för mycket och ingenting kan göra det bra igen. Som nu, mina fingrar och händer värker så mycket för att jag skriver allt detta så jag känner hur mitt humör blir sämre för jag blir frustrerad över smärtan och hur lång tid det tar att skriva detta på grund alla pauser jag måste ta.
Något annat som gör att jag inser att jag är sjuk är när mina leder sväller. Vissa dagar känns det som att jag väger 150kg och jag är obekväm i min egen kropp. Vissa dagar kan jag inte ens ha kläder på mig för det gör för ont... 
Nej gud va deppigt inlägg detta blev, men det kan ibland vara bra att påminna både mig själv och alla runt omkring mig hur jag mår och hur jag kan bli när jag mår dåligt. 

Yesterday I finally got to meet my doctor again after a year. He understood completely when I said that I wanted to take a break with my medication considering how I have been the last few months. The downside is that my pain will increase a lot.. But with a few pain killers Im sure I'll manage just fine. I rather have the pain then the side effects I had.
Anyways, I read a magazine about arthritis in the waiting room while I was waiting. I dont see myself as a sick person, I think I have a hard time to accept that I do have a chronic decease that I have to live with all my life but when I start to think about my life I realize that I actually am sick. I have however learn to live with it and know what to do when I have a bad day.
But when I sat there and read the magazine I realized how much my family and friends get affected about this too. I have my good days where Im almost normal, but when I have a bad day you can see it very well, even though I dont want to and the thing that gets the most affected is my mood. I get in a really bad mood when I have a bad day and thats because the pain gets too much and I get frustrated that I cant do anything about it. 
The frustration starts in the morning and grows during the day for every thing I want to do but cant and in the beginning I try to just swallow it and find a way around it but sometimes it gets to much and nothing can make it better. Like now, my fingers and hands hurts so bad from writing all this and I can feel how frustrated I get from the pain and that its taking me so long to write this because off all the breaks I have to take. 
Something else that makes me realize how sick I am is when my body and joints gets swollen. Some days it feels like I weigh 150kg and Im so uncomfortable in my own body. Some days I cant even have clothes on because it hurts too much... 
Jesus, this post got very depressing.. But sometimes its good to remind both myself and everyone around me how Im feeling and how I can get when I dont feel good.

 

Ledig dag

Välbehövligt med en ledig dag idag kan jag lova. Har blivit mega förkyld. Något som jag inte har varit på en evighet. Det är förmodligen en kombination av att det har blivit SÅ mycket kallare de senaste dagarna plus att jag har slutat med alla mina mediciner. Fördelen med alla tabletter jag tog var ju faktiskt att jag a l d r i g blev förkyld eftersom de var antiflamatoriska så de dödade de virus jag fick innan de bröt ut. Men mycket vila har det inte blivit ändå iofs. Innan vi skulle på studentfirande så startade jag dagen och var och klippte och färgade håret hos bästa Elin på trudes. Vill ni ha en bra frisör så besök henne. Hon är även världens finaste människa och en av få jag håller kontakten med efter gymnasiet. 
Apropå gymasiet.. Stort grattis till alla som tog studenten idag!! Minns min dag som om den vore igår, men samtidigt känns det som att det var hundra år sedan. Tänk vad man kan förändras som människa på 5-6 år. Känns som att det var ett helt annat liv jag levde då. Och det var det ju också iofs. Jag hade verkligen mina galna party-år under den tiden, och det hör väl till också när man är 18-19 år.
Nu är jag mer än nöjd med middag och två glas vin i goda vänner eller familjens sällskap. Slår alla utekvällar jag haft med hästlängder. Plus att jag nu har min livs kärlek vid min sida. Det hade jag inte då. Klart jag har det 1000 gånger bättre nu... :D

I needed a day off today. I've caught such a bad cold. Something I haven't had in SO long. I guess its a combination of the cold weather we gotten here the last few days and that I have stopped taking my medicin. The advantage of taking my medicin was that i never got a cold or a virus since the medicin was anti-inflammatory and killed all the viruses I got before they broke out.
But I haven't gotten much rest today anyways... Before we were going to celebrate Luddes cousin who graduated today I started my day by going to my friend Elin and colored and cut my hair. She is the best person one can meet and one of few I have kept in contact with after school.
Speaking of school.. Congratulations to all the students who graduated today!! I remember my graduation like it was yesterday, but at the same time it feels like it was a hundred years ago. You truly change a lot in 5-6 years. It feels like it was a totally different life for me. And I guess it was too. I had my crazy party years during that time but that is very typical that age too.
Now I am more then happy to have a dinner and two glasses of wine with my best friends and my family. That beats all the nights out I have ever had. Plus that I now have the love of my life by my side. I didn't have that then, so of course everything is a 1000 times better now... :D

Thanks for cutting Luddes hair as well my beautiful friend!! :D 

I couldn't be happier. Next time I might go shorter. My hair could use it... ;) 

Just nu

Förlåt för halv kass uppdatering på sistone men jag har inte mått så bra. 
Kämpade mig igenom Luddes match igår iallafall, sista dom spelade mot Milwaukee. Så trevligt när man får lite besök ibland som bryter upp rutinerna i vardagen. 
Nu har Ludde åkt iväg på bortamatch och jag får se vad jag hittar på. Eventuellt ska vi ses några stycken och se matchen ihop så det blir ju trevligt. 

Im sorry for not posting so much right now but i havent been feeling very well. 
I did go to Luddes game yesterday though, the last one they played against Milwaukee. Its so fun to get visitors sometimes so you get a little break from your daily routines. 
Ludde plays an away game today so I'll see what this day brings for me. I think some of us girlfriends are getting together and watching the game togheter so that should be fun. 

 Standard for me when I dont feel good and trying to get all the nutrition that I can. Coca cola, smoothie and water.. ugh.

I have forgotten to show you my new case for my phone. Love love love it. I need some sparkles in my life right now.. :) Its from Case la mode if you wanna get one yourself. 

My mom bought me a matching ring for my case and she got one in gold. 
Notice that our little fingers looks exactly the same :D 

And so it begins

Det gick bra i ett par veckor. Vi kom bra överens, jag tyckte om dig, du tyckte om mig. Nästan så att jag trodde vi kunde bli vänner på riktigt. I ett par veckor var vi bästa kompisar, kroppen och jag, men nu börjas det, igen... 
Sömnlösa nätter, värk från den onda där nere, kroppsdelar jag vill slita av bara för att värken ska sluta och irritation och frustation över svagheten i händerna som knappt orkar lyfta en mugg. 
Jag visste att det skulle bli såhär, men en liten del av mig trodde att kanske, kanske, kanske, hade alla år av mediciner hjälpt litegrann och gjort värken mildare åtminstone. Men nej, jag antar att det bara är att kämpa på. Och det är ju fortfarande lättare att hantera värken än biverkningarna från medicinen. Nu får jag bara vara glad så länge jag klarar av att klä på mig på morgonen.. 

We had a good run. We got along, I liked you, you liked me. It was almost like I thought we could be real friends. We had a good run for a few weeks when we were best friends, my body and I, but so it begins, again... 
Sleepless nights, pain from the evil guy downstairs, body parts I wanna rip off just so the pain will stop and irritation and frustration over the weakness in my hands that can barely lift a cup. 
I knew it was going to be like this, but a little part of me thought that maybe, maybe, maybe had all this years with medicin helped a little and at least reduced some of the pain. But no.. I guess I just have to keep fighting. And at least its still easier to handle the pain then the side effects of the medicin. Now Im just happy as long as I can dress myself in the morning..

 

 

En bra dag

3 veckor utan min medicin nu och jag börjar sakta men säkert känna mig som en människa. Hade ett riktigt bra gympass idag också då jag varken mådde illa eller hade speciellt ont i kroppen. SÅ skönt när jag bara kan köra de övningarna jag vill utan att behöva stanna och byta för att jag får ont eller så. Hoppas det håller i sig. Dock känner jag av att kroppen blir allt sämre för varje dag som går. Nu är jag tillbaka till mina rutiner på nätterna då jag vaknar så fort jag rör på mig och på morgonen måste jag knäcka till axlarna för att jag överhuvudtaget ska kunna ta mig upp ur sängen. Oh well, man kan inte få allt här i världen.. :) 

3 weeks have gone since i stopped taking my medicin and Im beginning to feel like a normal person again. I had a really good work out today where I didnt felt nauseous or had unbearable pain in my body. SO nice to be able to just go for it and do the things I want to do without stopping beacuse of pain. I hope I get to feel like this for a while. However I can feel the pain increase for each day and now im back to my old routines where I wake up every time I need move in my sleep and I have to "crack" my shoulders in order for me to even get out of bed. Oh well.. I guess you cant have everything.. :) 

2 kvar

2 kvar... 2 road trips kvar att genomlida.. Ludde åkte iväg idag igen för den näst sista långa road tripen för denna säsong. Ni anar inte hur mycket jag längtar att få ha honom hemma längre än 5-6 dagar åt gången! 
Så fort jag börjar tycka synd om mig själv som är ensam så mycket så hör jag alltid mammas ord i bakhuvudet "Ja, du vet vad du gav dig in på" och "Du har valt detta själv". Haha, uppmuntrande ord av mamma va? Men vet ni vad? Jag trodde verkligen att jag var starkare än såhär. 
Eller kanske insåg jag inte riktigt hur mycket han skulle vara borta det här året men Luddes bortaresor har blivit bland de värsta jag vet. I början gick det bra, antagligen för att det var så mycket nytt att utforska och göra, men nu är det bara skit. Och ja, jag har valt detta själv, men hur jobbigt det än är så skulle jag aldrig kunna flytta hem och inte bo tillsammans med Ludde. 
Jag får tänka på att jag förmodligen hade tyckt och känt annorlunda om jag hade fått varit frisk från början när jag kom hit, för tro mig, det är inte likt mig att tycka synd om mig själv och avsky att vara ensam. Hade jag varit frisk hade jag tagit tag i allt det jag vill göra här borta mycket tidigare och hade haft mer att göra när L är borta. Jag ska fortfarande ta tag i alla mina mål, men jag är fortfarande inte 100% bra och det sista jag vill är att starta upp något som jag sedan inte kan avsluta. Mitt psyke skulle inte klara av att svika mig själv just nu.. Men, man lär sig något i allt man gör. Och kanske kommer jag ut ur denna tid ännu starkare än innan! 
Vilket deppigt inlägg detta blev men jag ville bara dela med mig av mina tankar just nu. Tack och lov att jag fick surra med min bäbissyster i 2 timmar idag som fick mig på bra humör. Och på onsdagkväll ska jag hämta Luddes två kompisar som kommer hit i en vecka. Så nått roligt har jag allt att se fram emot medan Ludde är borta. Plus att vädret ska vara SÅ bra i veckan så det kanske blir lite poolhäng också! ;) 

2 left.. 2 road trips left to suffer through.. Ludde left today again for the second last long road trip for this season. You have no idea hut much I long for having him home more then 5-6 days in a row!
As soon as i start to feel sorry about my self I hear my moms words in the back of my head "Well you know what you got yourself in to" and "you chose this yourself". Haha, encouraging words from my mother, right?! But you know what? I really thought I was stronger then this. Or maybe I just didn't realise how much he was going to be gone this season but Luddes road trips are one of the worst things I know now. It was fine in the beginning, probibly because I had so much to explore and see, but now its just crap being by myself. And yes, I chose this, but how hard this might be, I would never move back home and not live with Ludde. 
I will just have to keep in mind that I wouldn't feel like this if I was healthy when I got here, cause trust me, this is so not me to feel sorry for myself or to dread being alone, cause if I was I would have start doing all of the stuff I want to do here right away and then I would have something to do when L is gone. Im still going to do the things I want to over here, but Im not completely well yet and the last thing I want to do is start something and then not finish it. I wouldnt be able to let my self down like that right now. However, I think you learn something in everything you do and maybe I will be even stronger after this period in my life. 
What a depressing post this turned into but I just wanted to share my thoughts. Thank god I got to talk to my baby sister for 2 hours today. She always manage to make me in a good mood. And on wednesday night Im off to the airport to pick up Luddes 2 friends. So I have something to look forward to. AND the weather this week is going to be amazing so maybe I'll hang by the pool too ;)

 
The best way to spend 2 hours :) 

Ludde got a painting from Vera the other day. So cute. It's now up on our fridge :)

I've read that pineapple is good for artritis so now im eating ALOT ;D

Längtar efter februari

Då har L åkt iväg på ännu en bortatrip. Det känns seriöst som att jag bor ensam här borta och min pojkvän kommer bara och hälsar på lite då och då.. Haha, usch va hemskt de låter, men deras spelschema är helt sjukt. Tack och lov blir det bättre en bit inpå februari. Då är dom hemma nästan varje dag. Det längtar jag väldigt mycket till nu. 

Ja, annars då? Jag har varit nära på att ta mina mediciner som vanligt nu de senaste dagarna men har kommit på mig själv i sista stund. Kommer nog ta ett tag innan jag vänjer mig att jag inte ska ta dom. Fick även veta igår att jag inte riktigt helt ska sluta med allt. Jag ska ha kvar min spruta jag tar en gång i månaden plus en smärtstillande plus en till antiinflama-blablabla nånting.. Ja ja, känner att det är mycket tråkigt med mina mediciner och sjukdom just nu, men, det är till 99% vad mitt liv handlar om för tillfället. 
Men till något annat lite mindre seriöst.. Vi har köpt en ny dator. Det blev en MacBook Air denna gång. Det är perfekt för då kan L ta med den på sina resor och jag har våran Pro här hemma.. :)


Today L went on another away trip to California. I feel like im living here all by my self and my boyfriend comes visit from time to time.. haha, ugh that sounds horrible, but their game schedule is c r a z y . Thank god it will be better in the middle of february. Then they'll be home almost every day. I cant wait for that!! 

Well, what else? Every day i've been close to taking my medicine as usual but caught myself just a I was about to.. It will probibly take a while before I get use to not taking them.. I also found out that I dont get to stop taking them completely. Im still taking my shot once a month, plus one pain killer plus one anti inflama-blablabla something.. I feel like its been a lot about my medication and my disease latley but 99% of my life is about that unfortunately. 
Okay, what else thats not as serious... We bought a new computer. This time we bought a MacBook Air. Thats perfect cause then L can take that one with him when he goes, and I'll keep our Pro here at home ... :)

En ny start

Idag fick min mamma ta på min läkare som gav mig klartecken att sluta med mina mediciner. 
Jag har funderat på detta länge och jag känner att jag måste prova något nytt. Sen jag började med medicinerna jag har nu har jag bara mått
sämre och sämre. Nu ska jag ta ett break från allt vad har med tabletter och göra och bara testa rensa kroppen.
Enda nackdelen med detta är ju att jag kommer få ont i mina leder igen. Blir jag som jag var innan jag började med medicinerna kommer jag knappt kunna klä på mig själv. Men just nu ska jag försöka vara positiv och om 2-3 veckor kommer jag förhoppningsvis börja må bättre. Ja, bättre på ett annat vis då..  
Jag kommer förmodligen måsta börja med mediciner igen ganska snart då jag på nått vis och till slut måste hitta rätt så jag inte ska behöva välja mellan dessa två onda ting, men just nu ser jag fram emot att få bli mig själv igen och inte behöva kämpa för varje litet steg jag tar varje dag. 

Today my mom got a hold of my doctor who gave me an OK to quit my medicine. 
I've been thinking about this for a long time now and I feel like I need to try something new. Ever since I started my medication I've just been feeling worse and worse. Now im going to take a break from everything that has to do with pills and just clean my body. 
The only down side with this is that now my joints are going to hurt again. If I'll be as I was before I started with the medicine I wont even be able to dress myself. But im going to try and think positive and in 2-3 weeks i'll hopefully start to feel better. Well, better but in a different way... 
I'll probably have to start some sort of medication again soon because I need to find something that will work for me so I wont have to choose between two evil things, but right now I am looking forward to beeing myself again and not have to fight for every move I take every day. 

Tog en snabbdejt med gubben mellan träning och autografskrivning idag och åt en efterlängtad frozen yoghurt. Kan inte fatta att jag inte ätit det sen jag kom hit. Det är ju bland de godaste som finns.. :)

My man and I had a little date in between practice and an autograph signing he had to be on tonight and we had some frozen yoghurt. I cant believe I haven't had any since I moved here. It's like the best thing there is... :) 

 

Rookie fest

Nu har jag precis släppt av Ludde på hallen för deras Rookie fest. Gud vad nervös jag är för denna dag.. Jag har hört så många historier från andra rookie fester och de är inte nådiga... fy fa.. Det värsta är nog att jag inte har någon aning alls om vad de ska göra, hur sent han kommer komma hem eller att jag inte kommer kunna få tag på honom på hela dagen. De får inte ens ha sina telefoner på sig... ugh..
Jag vet att de ska börja dagen med att spela paint ball (Rookies får inte ha utrustning eller vapen!!!!!?) sen middag sen krogen.. 
Jag har aldrig riktigt förstått mig på sådana här saker.. En fest tycker jag absolut att dom ska ha, men varför så aggressivt? och varför måste man bli totalt jäkla piss full (för det är tydligen målet för alla rookies)? Varför inte bara ha kul? Normalt kul? Och inte spendera tusen tusentals dollar på en kväll "bara för att". Och i NHL är det ju ännu värre... och ännu mer pengar... Tänk va mycket nytta pengarna had gjort på annat håll.. Ja ja, bara att gilla läget.. Sitter jag på någon högre makt någon gång i framtiden ska jag dock försöka göra något åt det.. ;) 

I have just dropped Ludde off at the rink for their Rookie party. I am so nervous for this day.. I've heard so many stories from other rookie parties and they are not fun... ugh.. I think the worst thing for me is that I don't have any idea at all what they ar doing all day, how late he's gonna be home tonight or that I wont even be able to get a hold of him the entire day.. They aren't allowed to have their phones on.. uugh.. 
I know that they are playing paint ball (rookies is'nt allowed to have the gear or weapons!!!!!?) then dinner then bar.. 
I never understood these kinds of things.. Of course they should have a party, but why so aggressive? And why do they have to be hammered (cause that is apparently the  goal for the rookies)? Why not just have fun? Normal fun? And not to spend thousands and thousands of dollars in one night "just because". And its even worse in the NHL.. And even more money.. That money could do so much good elsewhere... Oh well, I guess it is what it is.. If I have any power in the future im gonna try and do something about that... ;)

He was not super excited.. ;) 

 

Nu ska jag försöka göra något av denna dag. Jag har en liten tuff period just nu så förlåt om mina inlägg inte är sådär super roliga men jag har tyvärr inte mycket energi eller ork att göra något på dagarna.. Min miljon-fråga just nu är utan tvekan hur det känns att vara normal...? Jag kommer verkligen inte ihåg.. ugh.. 

Now Im gonna try and do something.. Im going trough a tough period right now so if my posts isnt super funny for the moment its because I dont have any energy to do anything during the days.. My million dollar question right now is how it feels to be normal..? I honestly dont remember... ugh.